Jag brukar alltid vara världens matvrak och piggelin, men nu när jag tittar på mat blir jag bara äcklad.. orkar inte äta och orkar inte ens fixa mat. Så himla trött och mår så konstigt.. känt lite så en vecka nu.
Det enda jag tycker är nice är citron, chiapudding och havregrynsgröt.. (var för sig)
När jag panerar rödspätta kan jag äta det också, men det har jag ingen ork till..
Skulle ridit grannens häst på morgonen men vart tvungen och lägga mig igen så gör det imorgon efter jobbet så tar en lugn promenad med hundarna idag istället.
Även haft lite otrevlig med konstiga hjärtslag, hjärtklappningar osv så känns viktigt att försöka slappna av.

Kanske beror på att kroppen är i fullt skå att läka sig som det går i skov så här. Den har ju ändå varit sjuk sedan jag var 15 år. Går mycket upp och ner. Störst skillnad märker jag hittills i hjärnan. Så skönt!
Hållt på sedan 1 juli. Märker små små framsteg hela tiden. Är inställd på ett år så att jag inte försöker stressa fram något.

Att Fairfight är dålig tar mycket energi också. Stoppar huvudet i sanden och åker inte dit mer än någon gång i veckan. Filar lite fötter och matar med massa gott.
Så jobbigt när han har så fruktansvärt ont så kan man bara gå och vänta.. Hoppas kiropraktorn kan hjälpa oss! Så himla seg bara..
Ska flytta honom i fyra dagar på prov i slutet av september, annars får han åka tillbaka igen. Hoppas att han sköter sig.

När jag var där för ett par veckor sedan blev han lika glad som vanligt när jag kom och vi stod och kela ett tag och mös. Min kille satt kvar och väntade i bilen för jag skulle bara titta till honom. Så jag började springa ifrån Fairfight efter en stund och då satte han full fart efter och tyckte inte alls att jag skulle gå och blev skitsur på de andra hästarna som inte fick komma nära mig. Så vi stod och kelade en stund till och jag tänkte gå ett par tre gånger till vilket han inte tyckte var en bra idé. Tillslut var jag ju såklart tvungen att gå ändå och då stod han och följde mig med blicken längs staketet och gnäggade jätte sorgligt. Då kunde jag nästan inte hålla inne tårarna och bestämde mig för att försöka flytta honom närmre.

Nu känns det mest som mycket väntan, men händer mycket roligt också!
Har bl a blivit sambo sedan några veckor tillbaka och ändrar om en del här hemma så att vi båda får plats.

Rättegångar och fotbojan mm är också över så nu är det bara alkolåset kvar 1.5 år. Sedan lämnar jag det bakom mig. Är så dyrt med allt detta..

Skitsamma- ska sätta på musik och försöka komma igång lite innan plikten kallar.