KÄRLEK  

Världens sötaste och tuffaste   

Sista bilden är tagen två dagar innan valparna föddes. Min kämpe och glädjespridare! 

  Saknar dig min ängel och önskar du kunde komma tillbaka   

Nambis valpar 4 veckor idag

Avmaskade och nyklippta klor

Hane, röd, mini

Röd, mini, hane

Hane, röd, mini

Hane, röd

Hane, röd

Röd, mini, hane

Mini

Röd

När min vän Alexandra fick reda på vad som hänt med Nambi, kom hon hem till mig med dessa vackra rosorna och började gråta. Jag blev jätteglad i all sorg och håller på och torkar rosorna. De känns som en del av Nambi. Kan inte beskriva med ord, men aldrig innan har rosor betytt så mycket...

TACK Alexandra min fina vän!   

Någonting speciellt håller på att hända...

Hej 

Det var trevligt ute i lördags. Hoppas ni haft en bra helg!

Men jag måste bara berätta!! Jag har precis legat på golvet och gråtit en stund- nej jag är inte en trotsig femåring..

Den ena tiken tyckte jag när hon bara var några dagar gammal att hon var mest lik Nambi, när Nambi var en vecka gammal. Lite bredare huvud osv. Hon kom ut först av tikarna så jag målade rosa nagellack på hennes rumpa för att kunna se vem som är vem.

Jag älskar så klart alla precis lika mycket, men kände ändå på ett speciellt sätt till henne, då hon såg ut att vara mest lik Nambi- som betydde oerhört mycket för mig. Hennes tunga har stannat ute flera gånger som den ofta gjorde på Nambi och när jag kelar med henne så har hon lagt sig på rygg och "gnagt" lite försiktigt på mina fingrar PRECIS som Nambi gjorde!! 

Jag håller på med alla valparna precis lika mycket, men ändå skiljer (den "röda" som vi kallar henne för) lite ifrån de andra. 

När jag öppnar upp valplådan så springer hon ut till mig först medan de andra väntar lite. Jag ligger på golvet med dem och de andra går mest runt men hon är hos mig nästan hela tiden och "pillar" med mitt ansikte och slickar mig på kinden. När de sedan blir  trötta går de andra tillbaka till lådan, men vet ni?? Hon lägger sig tätt intill mig och somnar. HUR GULLIGT SOM HELST!

Och för en liten stundsedan så gjorde jag lite mat och lämnade maten på spisen medan jag kelade med valparna och så hörde jag att maten höll på att bränna så jag gick ifrån dem lite. När jag kommer tillbaka strax efteråt och sätter mig på golvet så tittar röd på mig i ungefär tre sekunder, sedan springer hon till mig allt vad hon kan!

Någonting speciellt håller på att hända tror jag...   

Sedan låg jag på golvet och grät.. Det är en blandning mellan sorg och glädje. Sorgen att min bästa vän har gått bort, men glädjen av att hennes valpar lever vidare genom henne. De är den finaste gåvan jag någonsin kunnat få av henne   

Här träffade jag Nambi för första gången. Hon var då 5 veckor gammal.

Jag, Carin, Fredrik, mamma & pappa var där.

Dina bebisar är de finaste bebisarna i världen Nambi!   

Det gjorde du bra!  

2,5 veckor gamla

   Nambi med valparna   

Idag är en dag när det gör extra ont. Ååå vad jag saknar dig älskling    Tårarna tar aldrig slut ..

Det som hände när du försvann till andra sidan..

Idag är det två veckorsedan det ofattbara hände.... Jag förlorade min bästa vän.. 

Som ni vet fick hon tre fina små valpar.

Allt var frid och fröjd. Hon pysslade om dem och man såg verkligen hur lycklig hon var! När jag var ute med henne på trädgården för att rasta henne lekte vi även lite grann innan vi gick in till hennes bebisar igen och hon var pigg och glad. 

Jag var så lycklig att valpningen gick så bra, det var verkligen ett praktexempel på ur det ska gå till och tre välmående små valpar kommit till världen och Nambi återhämtade sig fort efter sista valpen kommit ut. 

Jag satt vid valplådan och kunde inte slita blicken från min ögonsten och hennes små underverk när hon diade och pysslade om dem..   Och jag kan inte räkna alla gånger jag sa till henne hur mycket jag älskar henne och pussade henne hela tiden. 

Plötsligt ca 8 timmar efter valpningen förändrades allt... på en hundradels sekund blir hon medvetslös och hennes ögon bara "försvinner". Jag får panik och förstår inte vad som händer och lyfter upp henne samtidigt som jag ropar "mamma, mamma!!" och tänker att jag måste ringa henne. Nambi börjar krampa hejdlöst och hennes tunga hänger ut och blir blå och jag inser att jag måste åka till akuten med henne.

Jag springer ut med Nambi i min famn, barfota i pyjamas-shorts och linne. Startar bilen med skakande ben så jag knappt kan köra till en början. Kör i ilfart mot akuten över guppen så bilen flyger och slår, tutar på alla bilar som kommer i min väg och kör om bilar som stannat för rött, men jag bara kör. Skiter i allt. Nambi krampar i min famn och samtidigt som jag kör så fort jag kan försöker jag göra någon slags hjärtlungräddning och ropar hela vägen "NAMBI DET ÄR INTE SANT!!" om och om igen...

När jag kommer fram till det sista rödljuset innan det är dags att svänga av är det kö så jag kör ner bilen i ett dike och springer för livet. Nambi är fortfarande medvetslös och jag springer och springer... 

När jag kommer in till receptionen på akuten ropar jag "MIN HUND HÅLLER PÅ ATT DÖ!!" och de tar in henne direkt och började ta prover med mera..

Jag bad att få en tröja för mitt linne var alldeles nerstänkt av kroppsvätskor från Nambi och satte mig chockad i väntrummet och ringde min mamma. Kom på att jag måste hämta valparna som jag alldeles glömt av i paniken. När jag kom tillbaka med valparna satte jag mig i väntrummet igen.

En veterinär kom ut och berättade att de inte hittade något avvikande på proverna de tagit, men hon var fortfarande medvetslös och de fick hjälpa henne att andas. Chansen är liten att hon överlever- sa de, men det gick inte att ta in och paniken växte.

De prover som återstod att ta kunde de inte göra där och de körde henne till ett annat djursjukhus och jag körde bakom dem hela vägen. Var i chock och hyperventilerade- hade svårt att kontrollera mig. 

Väntrummet var fullt av folk. Min syster ringde och grät bedrövat och jag grät ut de orden de sagt till mig- Chansen är liten att hon överlever- men jag kunde inte förstå det själv.. Jag satte mig på en bänk och skakade. Hade valparna i en låda där min studentmössa legat innan, med en filt och en värmeplatta jag fick på första stället.

Efter en stund blev jag inkallad i ett rum där de berättade att hon förmodligen fått en blodpropp och att det inte fanns något att göra.

Just där och då hade jag stor lust att banka vett i dem och kände att de var två stora idioter, klart att min andra halva måste gå att rädda! 

Min mamma, syster och killen åkte alla ifrån sina jobb och kom till djursjukhuset där jag var. Veterinärerna kom in med Nambi till oss och jag bad de sluta andas för henne med apparaten, då det kändes... konstigt. 

 Nambis valp som ska stanna kvar hos mig ska heta Angel, till minne av Nambi- min ängel   

  Jag kommer alltid att älska dig, det är du och jag föralltid   

Nambi

10/01 2012 - 10/09 2014

Idag är valparna två veckor gamla och lillkillen öppnade ena ögat igår.


Sötnos!
Väntar fortfarande på tjejerna..

11 dagar gamla.

Syskonkärlek